Indigenous voices on the web – sammanfattning på svenska

Sammanfattning av artikeln “Indigenous voices on the web: Folksonomies and Endangered Languages” Journal of American Folklore, Vol. 128, no 509, 2015. pp. 273-285

Denna artikel baseras på en studie där jag undersökt användarskapade kategorier via hashtaggar på Twitter. Syftet var att undersöka vad en folksonomi (användarskapade kategorier) uppnår, och att diskutera globala sociala mediers fördelar och begränsningar för mindre lokala grupper. De taggar eller nyckelord i fokus var #gollegiella (gyllene språk), #sámegiella ([nord]samiska) och #åarjel (“syd”, för sydsamiska). Dessa var 2013 de mest använda hashtaggar som rörde ämnet samiska språk. Intervjuer och samtal med Twitter-användare vars tweets förekommer i det insamlade materialet kompletterar analysen av användningen av Twitter i denna kontext.

Tweets, dvs korta meddelanden på Twitter, markerade med aktuella hashtaggar innehåller länkar med tips och resurser för att lära sig samiska, uppdateringar om festivaler eller seminarier, länkar till samiska nyheter, till videoklipp, etc. Meddelanden handlar också om att uppmuntra och stödja varandra i sin språkinlärning eller för att kommentera språkklimatet. Det finns även en ideologisk dimension i vissa tweets, med hänvisningar till dekolonisering och kolonialism.

Flerspråkighet och code-switching (kodväxling: att växla mellan olika språk i en och samma mening) är vanligt förekommande i materialet. Att välja språk möjliggör för användarna att vara närvarande både på lokal nivå och global nivå. Genom att byta språk från samiska till engelska, t.es. inkluderas en annan – internationell – målgrupp, t.ex. med ett gemensamt intresse såsom exempelvis dekolonisering eller internationella urfolksrörelser.

Studien visar att kategorierna möjliggör för användaren att hitta och filtrera information, i det här fallet om de samiska språken, samt att bygga ett nätverk av användare med likartade intressen. Språket och tillhörigheten blir en motivationsfaktor för användning av specifika medier – även om det givetvis finns andra. Detta bidrar till att bygga eller förstärka en språkgemenskap, att ansluta sig till en grupp t.ex. via en hashtagg. Genom att fokusera på det språk som används, och inte bara på meddelandet, får vi en förståelse av strategier och metoder för hur språktalarna skapar gemenskap och tillhörighet.

Att tagga information på sitt språk, eller att tagga det som är relevant för sin språkgrupp är i sig en form av klassificering utifrån egna premisser. T.ex. är språkliga variationer och dialekter sällan representerade i massmedier, medan dessa får möjlighet att användas i större utsträckning på sociala medier. Det i sin tur ger förutsättningar för en kollektiv kunskapsproduktion ur ett inifrån perspektiv och för en högre grad av självrepresentation – ett omskapande av “oss” som subjekt (Hall 1999).

Här bestäms dagordningen av en grupp användare, bl.a. genom att enas kring hashtaggar, som ett sätt att synliggöra vissa språk. Expertis och auktoritet faller inte på en person, utan uppstår genom en kollektiv användning av nyckelord som fastställs inom gruppen. Nyckelordet grundades med andra ord i ett behov och ett intresse att kommunicera och underlätta informationssökning. På samma sätt fylls twitterflödet med information och diskussioner som grundas i personliga intressen och delas med gruppen. Det finns t.ex. få hänvisningar till referenser såsom ordböcker etc. Denna form av kommunikation underlättar däremot variationer vad gäller språkanvändning.

På sociala medier som i andra sociala sammanhang måste vi förhålla oss till vissa ramar. På Twitter är det inte bara tekniken som påverkar hur vi kan uttrycka oss. Twitter är också en social kontext där det finns mer eller mindre uttalade regler för vad man får göra och inte, vad som funkar och inte etc. Genom återkommande teman, interaktion och bekräftelser – eller interaktioner som uteblir, meddelanden som inte RT:as, frågor som inte får svar, etc… – påverkas användaren och läsaren.

Mottagaren är en viktig del i sammanhanget. På sociala medier som i all form av kommunikation anpassar vi vårt språk och det vi säger till den eller dem vi pratar med. På Twitter har vi en direkt publik man kan rikta sig till, men också mer indirekt, som kan ta del av det man skriver utan att man har någon interaktion med eller ens känner till dem. Det finns med andra ord en publik med olika grader av synlighet och närvaro.

Sociala medier måste även förstås i relation till det som sker offline, dvs i relation till det som görs och sägs i andra sammanhang. När vi pratar om sociala nätverk på nätet ska man också komma ihåg att dessa kan överlappa nätverk som finns i den fysiska världen. Och det stämmer i allra högsta grad när vi pratar om geografiska och språkliga avgränsade grupper. Denna aspekt har implikationer för vilka etiska överväganden som behöver göras. Detta är ämnet för en annan artikel som jag har skrivit och som kommer att publiceras under våren. Mer om detta senare, alltså!

 

Sociala medier kan motverka den obalans som finns i massmedier genom att möjliggöra användargenererade strukturer istället för hierarkiska sådana. Sociala medier kan öka språkanvändning, och bidra till att synliggöra språk på ett annat sätt i de vanliga och traditionella medierna. Men sociala medier kan också bidra till att befästa, förstärka och tydliggöra maktstrukturer.

Viktigt är det dock att komma ihåg att internet bara är ett medium och att det är människorna bakom det som skapas, används och sprids som egentligen kan påverka hur ett språk utvecklas, revitaliseras och kanske till och med kan överleva.

Vi kommunicerar över internet i vardagen i allt större utsträckning – och kommunikation är en förutsättning för ett språks existens. I det sammanhanget har sociala medier kommit att spela en allt större roll. På så sätt har sociala medier potential för att vara ett värdefullt instrument för urfolks- och minoritetsgrupper och hotade språk.

Bland de positiva och lovande effekterna finns de möjligheter som teknologin erbjuder: tillgängligheten och de låga kostnaderna. Samtidigt vore det en överdrift att prata om demokratisering på en global skala, då många urfolks- och minoritetsgrupper världen över lever i avlägsna geografiska områden; tillgängligheten och graden av aktivitet online varierar även starkt mellan generationer. Även om ”alla” kan delta aktivt online så är det ofta en mindre grupp av talare som engagerar sig.

En annan intressant dimension som kräver vidare forskning är hur internet och den digitala världen kan komplettera bristande institutionaliserade arenor av kunskapsöverföring. Samiska språk och kultur är ett exempel där skolan brister i sin uppgift att undervisa för och om minoriteter och minoritetsspråk. Där kan IKT och digitala verktyg erbjuda kompletterande alternativ. I vilken omfattning och hur framgångsrika dessa är, är någonting som vi får forska vidare på.

Advertisements

%d bloggers like this: